Dentala material vid protetiska konstruktioner

Black stains
Black stains

Protetiska behandlingar i form av tandkronor, broar, skalfasader är en viktig del inom tandvården vars syfte är att skapa eller återställa tuggfunktionen, artikulationen och estetiken vid skadade tänder. Dessa protetiska konstruktioner kan göras i olika material beroende på om det är estetik eller hållfastheten som man eftersträvar, idag används främst nedanstående material.

  • Metallkeramik (mk)
  • Helkeramik

Metallkeramik (mk)

Inom tandvården har materialet metallkeramik (mk) länge använts för att framställa protetiska konstruktioner såsom kronor och broar men på senare tid har dock användandet av helkeramiska konstruktioner blivit all populärare. Protetiska konstruktioner i materialet metallkeramik (mk) är billiga, hållbara och relativt estetiska.

Metallkeramiska konstruktioner består av två olika lager där den innersta lagret det vill säga kärnan av konstruktionen är gjord av en metall så som kobolt-krom, titan eller guld. I Sverige används främst kobolt-kromlegering vid mk-konstruktioner. Det yttersta lagret av mk-konstruktioner är gjord av materialet porslin för att efterlikna tandens färg och uppnå en godtagbar estetik.

Vid mk-konstruktioner är bindningen mellan metall och porslin den svaga länken i konstruktionen då porslinet är bundet till ett oxidlager på metallytan. Vid mk-konstruktioner finns det även en risk att den cervikala metallkanten kan bli synlig när tandköttet drar sig tillbaka vilket resulterar i sämre estetik med tiden. Detta är anledningen till att helkeramiska konstruktioner har blivit all populärare bland tandläkare.

Helkeramiska kronor

Förr i tiden gjordes samtliga kronor och broar i metallkeramik på grund av dess hållbarhet men idag har det dock introducerats helkeramiska material med likvärdiga egenskaper gällande hållbarheten. Dessutom är denna material att föredra på grund av dess biokompabilitet (fri från metall) samt estetiska egenskaper. Helkeramiska konstruktioner innebär att hela tandkronan är uppbyggd i en och samma material.


Helkeramer delas i tre olika under grupper:

  • Porslin – fältspatporslin
  • Glaskeram – emax
  • Oxidkeram – zirkonia

 

Porslin används idag främst som ytskikt till metallkeramik (MK) och oxidkeramer. Porslinet kan också användas helt utan någon underkonstruktion, det vill säga monolitiskt där kraven på estetik hög, tillexempel vid skalfasader. Dock är användning av monolitiskt porslin inte så vanligt idag eftersom materialet är svårhanterlig tillskillnad från glaskeramer som ger nästan lika goda estetiska egenskaper och är betydligt lättare för tandteknikern att framställa. Idag används glaskeram (e-max) främst i den estiska zonen, tillexempel kronor på framtänderna. E-max kan också användas för framställning av skalfasader.

Oxidkeramer (zirkonia) som ibland kallas för kärnförstärkta keramer skiljer sig väsentligt från porslin och glaskeramer. Oxidkeramer är inte lika högestetiska som porslin och glaskeramer men de har dock en högre hållfasthet som kan jämföras med metallkeramiska konstruktioner. Eftersom zirkonia har en hållfasthet som är likvärdig med mk-konstruktioner samtidigt som de erbjuder bättre estetiska egenskaper har de blivit alltmer attraktivt i dental branschen.

Konstruktioner gjorda i materialet zirkonia kan vara monolitiska, det vill säga att hela konstruktionen är gjord i ett stycke eller precis som metallkeramik ha porslin som ytskikt för ännu bättre estetik. Zirkonia med porslin som ytskikt har dock ett förekommande problem med så kallade chip-off frakturer i porslinet. Dessa är små frakturer i porslinet som ofta går att putsa medan större frakturer kan innebära omgörning av hela konstruktionen.